Startsida

Träbeneberget

Beskrivning


Leden på Torreby är 7 km lång varav en tilläggsslinga leder upp på Träbeneberget.
Längs leden finns ett 30-tal informationstavlor som beskriver historien, naturen och hur området används av Göteborgs stift idag.
I slottet finns restaurang där man kan få kaffe eller mat större delen av året.

Parkering kan ske på golfbanans parkering.

Leden börjar och slutar vid parkeringen.

Leden underhålls av Göteborgs stifts egendomsnämnd.

Vägbeskrivning


Från E6: Avfart 99, Munkedalsmotet. Skyltat: Torreby.

WGS 84    N 6487695  E 1254421
RT90         N 58° 26,585' E 11° 35,905'

Torreby egendom


Fornborg, stenåldersboplatser, stensättningar, rösen och en domarring berättar om tidig bosättning på Torreby. År 1317 skänkte kung Håkan Magnusson ett halvt "markabol jord i Torreby" till St Mikaels kapell i Tönsberg.

Under 1600-talet ägdes egendomen av bl.a. släkten Bagge, Margareta Hvitfeldt och Rutger von Ascheberg. Den sistnämnde byggde det nuvarande corps de logiet, som bygders till år 1740. I början och mitten av 1800-talet ägdes fastigheten av släkten Tamm.

Grosshandlare Nils Georg Sörensen köpte gården 1885 och ägde den till mitten av 1940-talet. År  1887 uppfördes Torreby slott. Runt sekelskiftet 1900 byggdes bostadshus, ladugård, mejeri och magasin i nationalromantisk stil med en karaktäristisk färgsättning i gulockra och falurött. 4000 äppelträd planterades mellan slottet och corpes de logiet och ett stort skogsodlingsprogram startades. Sjöris älv dämdes upp, Trollsjön bildades och ett vattendrivet elverk installerades i fördämningen. Sjöris stavades tidgare Skiörix som troligen kommer från -rix som kommer från norskan och betyder ting som slängts omkring. Dvs skräp från sjön som drivit upp på land.

På 1950-talet, när Holger Areskoug var ägare, anlades ett tegelbruk. Stig Widell köpte Torreby i början av 1960-talet och han lät anlägga golfbanan.

Nuvarande ägare
Genom en försäljning till Göteborgs stifts egendomsnämnd förvärvade kyrkan Torreby 3:3 med tillträde 1996. De stora naturvärdena med jätteträd, ädellövskog, hällmarkstallskog, brandfält och randlövsmosaiker vårdas nu samtidigt som ett ekonomiskt skogsbruk bedrivs.

Historik


Kyrkan har mycket gamla anor som markägare och redan under medeltiden på 1100- och 1200- talen tillkom de första egendomarna. När Sverige blev kristet bildades församlingar med kyrka och präst. En del av prästens lön skulle bestå i avkastning från mark- jord och skog. I huvudsak var det bönderna som sköt till dessa marker. Bönderna skulle också ta prästen med sig och fara till biskopen och be om lov att få bygga en kyrka. På den mark bönderna tillskjutit skulle det även byggas ett antal laga hus som skulle lämnas till prästen.

Prästlöner
Prästlönetillgångarna utgörs av prästlönefonden och prästlönefastigheter och de har genom århundraden ansets om självägande stiftelseliknande rättssubjekt. I lag har det klarlagts att prästlönetillgångar skall förvaltas av den Svenska kyrkan och med uppgift att bidra till de ekonomiska förutsättningarna för Svenska kyrkans förkunnelse. Stiftsfullmäktige i Göteborgs stift har beslutat att tillsätta en egendomsnämnd med uppdraget att förvalta stiftets prästlönetillgångar.

Den historiska bakgrunden förklarar också de kyrkliga markernas stora geografiska spridning. I nästan varje församling fanns det kyrklig jord. Under senaste 15-20 åren har en betydande strukturrationalisering ägt rum främst genom försäljning till prästlönefastigheternas jordbruksarrendatorer samt köp av skogsmark. Vidare har mark sålts för samhällsutbyggnad dvs. bostads- och industribebyggelse. Före år 1927 var det i princip förbjudet att sälja kyrklig jord till allmännyttiga ändamål dvs. samhällsutbyggnad. En förbättrad arrondering är också ett väsentligt mål i egendomsnämndens måldokument för prästlönefastigheternas framtida förvaltning. Från prästlönetillgångarna får endast avkastning tillgodogöras.

Vandringsleden


Leden, som är blåmarkerad, börjar vid Golfbanans parkering, går vidare mot småbåtshamnen och vidare in i allén.

Den raka vägen finns med på kartan som ritades 1839. Då gick den inte som idag till utmarkerna. Vägen ledde fram till gårdarna Stora Sjöris, Öster- och Wester Sjöris. Idag får man leta länge för att hitta spår av gårdar.

De två åkerholmarna ute på det stora fältet finns med på den gamla kartan. Den större av dem betecknas i ägobeskrivningen som "asplunden" och "betesbacke med aspträd". Asparna omnämns medan ekarna utelämnas. Idag imponeras vi i stället av dessa jätteträd. Kan förklaringen vara en särskild lagstiftning för ekarna som "Kungens träd" fram till 1875? Då var de av intet värde för bonden.

Idag är den med sin långa trädkontinuitet refugier i en ensartad omgivning. Därför markeras holmarna som naturvård med skötsel i stiftets naturvärdesbedömning, gröna planen.

Dessa grova träd får inte trängas ihjäl av uppväxande sly. För att behålla en rik markflora borde här bli betesbackar. Liksom förr när minsta markbit användes till matproduktion.

Bergbranten


I bohuslänska sprickdalar finns det ofta branta bergväggar. De har under lång tid lämnats orörda, eftersom det varit för besvärligt att avverka här. Alla de organismer som trivs i branten har fått en möjlighet till kontinuitet i utvecklingen. De gynnas av skuggan och fukten och har inte konkurrerats ut av andra arter.

Rödlistade arter
Spolsnäcka, trädsnigel, vågig praktmossa, fjädermossa, råttsvansmossa, Porella, Krusolota, sipperlav förekommer här. Mussellav och brynlav är några av de rödlistade (hotade) arterna. 

I "Grön plan" för Torreby är detta område klassat som "natur med skötsel". Det innebär att skalbaggsfaunan och ängsflora i den ljusa ädellövsdelen kräver en försiktig gallring för att inte växa igen. Det inte tätare partiet lämnas orört, då det är viktigt att bergbranten även fortsättningsvis förblir skugga. Då bibehålls kontinuiteten i livsbetingelserna.

Solitäreken


På Torreby finns flera jätteekar. På dess stam kan du se flera slags spiklav, gul mjöllav, guldlocksmossa och ekorrsvansmossa. Alla är exempel på de gamla ekarnas betydelse i landskapet, som en depå för hotade arter.
 
När trädkryparen söker föda i barksprickorna kan spiklavens sporer fastna på bröstfjädrarna. Med fågelvingarnas hjälp kan den millimeterlilla larven förflytta sig och få en möjlighet till nyetablering.

Svampar, t.ex. svavelticka och oxtungsvamp kan urholka ekstammen och det bildas mulm i dess inre. Där hat den rödlistade läderbaggen sin nisch. Även fladdermöss och ugglor uppskattar stora träd med begynnande håligheter.

Den stora eken har skadats av att unga träd växt sig för tätt in mot de gamla grenarna. Nu har eken frihuggits och solljuset når åter den skrovliga barken och de grova grenarna. Följeslagarna kan leva vidare, även de måste ha ljus.

Sjörits älv


Älven avvattnar Foss sockens bördigaste åkermark. Det näringsrika vattnet från omgivningarna går, utan att passera någon våtmark, rakt ut i Färlevfjorden (Gullmarsfjorden). Naturreservatet Gullmaren hotas idag av övergödning.

Havsöring vandrar på hösten upp i älven, där den leker. Smolten vandrar åter till havet den våren de är två år gamla. Efter fyra till fem år i Atlanten återvänder de och startar en ny generation i sin födelseälv. På samma sätt har öringarna vandrat här, alltsedan Bohuslän blev land igen efter istiden.

Bävern har efter att blivit utrotad i Sverige blivit inplanterad. De norska bävrarna trivs utmärkt bra här. På älvbrinken ser du bävergnagda stammar, stubbar och fällda träd.

Även utan bävrarnas hjälp förändras älvens stränder. Högt grundvatten och högt vattenstånd gör att det i älvbrinken sker skred.

Trollsjön


Grosshandlare Sörensen hade stora planer och mycket pengar. På hans tid fanns inte hotet mot havet i form av övergödning. Han hade däremot problem med brist på energi. Därför lät han på 1890-talet bygga en fördämning i älven och installerade ett vattendrivet elverk för gårdens behov. Kraftverksdammen fick namnet Trollsjön.

På Bohusläns museum finns ett foto där två unga kvinnor i vackra känningar ror en liten båt på sjöns stilla vatten.

Längs älvstranden kan man finna resterna av fördämningen.

Evert Taubes landskap
Från Taube till Rio:
Som blågrå dyning bohusbergen rullar
i ödsligt majestät mot havets rand,
men mellan dessa kala urtidskullar
är bördig jord och bondeland.
 
Kom Rönnerdahl till Ängön nu om våren!
Nu häckar ejder, gravand, mås och trut!
I vildrosbuskarna och björnbärssnåren
Har finkarna och mesarna tillut.
 
Så beskrev Evert Taube år 1943 landskapet i "Inbjudan till Bohuslän". Det var 49 år innan 187 statschefer undertecknade konventionen om biologisk mångfald under Rio-konferensen.
Där Sjörits gård låg och utefter vägen till Kornhagen upplever man visan. Där finns dessutom slån, olvon, hagtorn, vildapel och ädla lövträd.

Denna typ av sydvänd solvarma bryn vid berg med torr skalgrusjord tillhör vårt unika kulturarv i Bohuslän. Med sin mångfald av specialiserade arter behöver de därför ett särskilt skydd.

Toppturen


Här kommer en tilläggsslinga som leder upp på Träbeneberget.  Namnet kommer med all sanolikhet från ett torp som innehades av "Anders Träbens änka" i slutet av 1600-talet. Ta den och njut av den vackra utsikten från toppen. Uppe på berget kan man också se hur naturen har återhämtat sig efter en skogsbrand i början på 1990-talet.

Om man går uppför backen gör leden gör ytterligare en slinga till toppen på Träbeneberget eller så kan man fortsätta fram mellan Bottnaberget och åkern.

För 50 år sedan planterades granskogen på Kornhagen, som var ett resultat av att människor hade röjt och odlat i generationer. När plantorna sattes i åkerjorden var landsbygden tömd på folk. Korna och hästarna hade ersatts av handelsgödsel och traktorer.
Småmarker blev oekonomiska att odla och det var skog, som skulle ge markägarna inkomst.

Att åkergranar växer så fort, att kvalité ersätts av kvantitet, kunde man inte förutse. Inte heller att temperaturen skulle stiga och missgynna den kontinentala granen, som trivs med kalla vintrar och låg nederbörd.
Kommer här att planteras ädla lövträd? Kommer de att trivas i granjorden? Äter rådjur och sork upp plantorna? Frågeställningarna är många.  

Granskogen


Myrstacken vid vägen, kungsfåglar och stjärtmesar jagar spindlar i granarna, ekorrar och korsnäbbar letar kottar. Här finns aktivitet. På marken växer ingenting. Enfald i stället för mångfald med 1000 stycken likåldriga träd per hektar.

Granskogen är fortfarande den mest ekonomiskt lönsamma. Överskottet från sådan skog ger markägaren möjlighet att betala naturvårdsinsatser på andra delar av fastigheten.

Du kommer till Stampebacken, en backe som varken hästar eller människor såg fram emot att passera. Uppför var det mycket slitsamt och nedför en ständig risk, att inte orka bromsa och styra släde eller vagn.

Vägen gick över bergen till utmarkerna. Lantmäterikartan (1839) beskriver betesmarkerna. Den del som omger vägen ovanför backen är betecknad odlingsbar.
 
Aspbeståndet till vänster om backen ska skötas med målet av få grov asp som naturvårdsträd. De är snart så grova, att även större arter där får plats för bohål.

Gör gärna en utflykt till vänster om vägen, snett uppåt backen bortom aspdungen. Där hittar du en 120-årig bokskog.

Bokskogen finns i ett område, som 1839 betecknas Backar — skogbevuxne. Är den planterad eller en rest av de skogar, som fanns i det gamla beteslandskapet?

Stigen över brandfältet


Granskogen är 50 år. På den tiden måste all mark, som inte brukades, planteras med skog. Här är marken inte så bördig. Den har varit "Kohags o betesmark" och tillhört Stora Sjörits. När Du kliver över stenmuren passerar du en viktig gräns, den mellan inäga och utäga.

Kala berg
Stenmurarna i Bohuslän lades upp för att hålla betesdjuren borta från den bättre marken, som kunde producera mat till människor och vinterfoder till djuren. I bergen betade djuren gräs, lövsly och ljung. Bergen blev till slut "skallota" (kala), som Linnés lärjunge Pähr Kalm skrev 1742.
Därför förbjöds skogsbete i början av 1900-talet och en återbeskogning skedde. Skolbarn, militärer och många andra planterade skog med stöd från skogsodlingsförenigar och stipulerades i skogsvårdslagen.

Vid sekelskiftet 2000 blir korna naturvårdare i skogen för ökad biologisk mångfald.

Skogsbrand
Träbeneberget eldhärjats i början på  1990-talet. På höjden kan man beundra utsikten över Färlevfjorden. Det tunna jordlagret har delvis bränts bort. Små gröna mossor, ris och gräs har koloniserat marken. Stora hackspettar trivs här uppe. Spillkråkans fyrkantiga bohål och den tretåiga hackspettens serpentinlika hackmärken runt en granstam är artspecifika och karaktäristiska.

Pionjär-/sekundärträd


Mestadels tall och björk har vuxit upp efter branden. Deras överlevnadsstrategi kan förklara ungskogens artsammansättning.

Gamla tallar överlever eld då de har sin gröna krona högt över marken och den tjocka barken nedtill på stammen och skyddar mot eldens hetta. Men granarna med sina terpentinrika barr nära marken fattar lätt eld och brinner sönder.

Efter branden står den grova tallarna ensamma kvar på den brända marken. Deras frön hamnar i öppen jord och utan konkurrens gror den lätt. Björkfrön kommer med vinden från träd utanför brandfältet. Därför ser man dessa  pionjärträd överallt, ensamma eller i grupper.

Anpassning
Kan skogen utvecklas fritt kommer skuggtåligare arter som gran, bok, alm och lönn att konkurrera om ljuset och vinna. De kallas därför för sekundärträd. Här på berget är jorden för mager för att de senare skall kunna dominera.

Brandljud på ek


Någon ek har skadats på ena sidan av branden, men är intakt på andra. Ett läkt sår i barken kallas brandljud. Av det kunde man förr tillverka ett "självvuxet" hammarskaft.
På gamla tallar i Norrland, där skogen kanske brunnit en gång vart hundrade år, kan det finnas flera brandljud på samma tall. På det sättet kan man tidsbestämma bränderna.

Skogsbrand är skogens naturliga sätt att föryngras. Den biologiska mångfalden ökar efter bränder och det naturvårdsinriktade skogsbruket studerar effekterna. Grova tallågor och grova stående döda tallar är intressanta objekt.

Här finns granskog, .....
                                            .......Enfald i stället för mångfald.

Åter till grönskan


Branden har snabbt passerat denna skogsdunge. Värmen har svärtat tallarnas tjocka bark och dödat några granar. Även levande björkar har brända stammar. För övrigt ser det ut att vara ganska opåverkat.

Hade det funnits en våtmark hade elden inte skadat vegetationen. En sumpskog kan därför vara ett överlevnadsområde för omgivningens arter.
Skogsbrand var före moderna brandkårer och helikoptrar omöjlig att släcka. Det brann ofta och länge.

Purpurlandet
Nordsjöns kuster kallas Purpurlandet efter den blommande ljungen i betesområdena. Gammal ljung äts inte gärna av idisslare och därför brändes den med jämna mellanrum. På Hallands hedar och i de bohuslänska bergen luntade (brände) man för att få mer gräs och späd ljung.

Historiskt har elden varit vanlig i naturen.

Ny skog


På Träbeneberget är en det en ny skogsgeneration som växer upp. Tre hektar mager mark planterades för 20 år sedan med gran och tall.

Lövträden, mest björk och asp, är självsådda.

Just nu skall de unga träden trängas med varandra för att inte utveckla grenar på stammarna. Kvistfritt virke är målet. När det börjar bli alltför tätt, så att tillväxten hämmas, gör man en röjning. De bästa träden lämnas kvar. Resterna ligger kvar för att näringen i barr och blad ska gå tillbaka till jorden.

När träden är 60-65 år avstannar tillväxten och skogen är färdig att slutavverkas.

Här blir åter en föryngringsyta, trädslag skall väljas och planteras. Beståndet skall röjas, gallras och slutavverkas. Ännu en skogsgeneration tar plats på Träbeneberget.

Kärret


Vattnet i skogen är som vattnet på savannen. Djuren finner vatten och vissa specialiserade arter trivs bara här.
Grodor och paddor lockar hit snoken. Trollsländor och mygg blir mat till insektsätande fåglar. Allt hänger samman i en näringsväv.

Specialister finns i den våta miljön. Känn med fingertopparna längst ut på den tunna björkkvisten. Finns där små vårtor är det vårtbjörk. Är den slät och fint luden håller du i en glasbjörk. Vårtbjörken är vanlig på all sorts mark Glasbjörken trivs i det fuktiga kärret.

De mörkgröna stjälkarna av veketåg växer i buketter. Veketåg användes förr i tranlampor.

Du kan pröva att försiktigt skala av det gröna ytskiktet. Där innanför finner du en vit porös vävnad. Den glöder svagt om du prövar men tändare. Åren 1783 och 1894 var maximiår för de senaste sillperioderna i Bohuslän. Med silltran i veken brann tranlampan med ett svagt sken.

Aspdungen


Högstubben står här vid vägen och talar om för oss att stora träd ingick i den biologiska mångfalden förr. Bondens omväxlande nyttjande av marken gjorde det möjligt för mängder av arter att leva och föröka sig. Idag försöker vi bevara en del av denna mångfald genom speciell skötsel. Stenmurar betraktas som kulturminnen och får ej skadas.

Skogsvårdslagen från 1994 jämställer de ekonomiska målen med miljömålen.

Asparna kommer inte att avverkas för att bli tändstickor. De ska stå kvar som naturvårdsträd för hackspettar och andra hålbyggare. I det nutida skogsbruket råder stor brist på boträd, speciellt av grov dimension för stora fåglar t.ex. spillkråka, skogsduva och kattuggla.

Varför darrar asplöven även en stilla dag?
Känn med fingrarna på bladskaftet. Du kan känna att skaftet är tillplattat från sidorna. Den konstruktionen gör att aspbladen aldrig är stilla. Någonstans i trädet är det alltid rörelse.

Om man väljer att inte gå slingan upp på Träbeneberget, kan man gå vidare norr ut på  körvägen längs Bottnaberget. På 1839 års karta var här öppet landskap. Betesbackar fanns under berget längs vägen. På höger sida låg  två åkrar och en äng, Bottnavallen. De kuperade backarna betades.

Sedementavlagringar
De mesta av sedimenten på slätten har avsatts då dalen var en havsvik. Sjöris älv har under landhöjningen eroderat och flyttat sedimenten.
Vid en jämförelse med dagens bild är kontrasten slående. Gran planterades c:a 1960 på all öppen mark. Åkergranarna har god tillväxt. Skogen är snart färdig för avverkning. På de mjuka lermarkerna på Torreby kan du se granarnas synliga rotsystem. En gallring kommer att öka risken för rotröta och efterföljande stormfällning.

Vill du se den tredje av jätteekarna på Torreby? Kanske har du tur att se bäver. En utsikt över den meandrande Sjöris Älv är garanterad. Stigen till höger om vägen leder dig till eken.

Lövträd


Granskogen står tät längs vägen. På marken finns inga spår av ängens och betesmarkens gräs och örter. Finns deras fröer kvar i marken? Kan de gro när skogen avverkas?

Marken har förändrats av att granarna under 50 år fällt barr på marken. Barren har ett lågt pH för att på det sätter öka vittringen av jordpartiklarna. Granarnas rötter finns strax under markytan och kan ta tillvara de näringsämnen som vittringen ger. Detta låga pH förändrar åkerjorden, som bildar podsol (askjord på ryska). I podsol trivs inte den vanliga daggmasken, pH är för lågt (surt).

Tallen söker med sin pålrot vatten och näring på djupet.
Dessa lövträd har här i vägkanten fått tillräckligt med ljus och därmed kunnat överleva. De ger oss en påminnelse om att här färdades människor och djur i ett öppet landskap med lövträd.

Herr Sörensens frukostbord


För hundra år sedan brukade godsägare Sörensen varje morgon ta en tur tunt sina ägor.
Denne dynamiske man byggde inte bara ett slott, bostäder, ladugård med mejeri, magasin och ett vattenburet elverk. Han anlade också en fruktträdgård med 4 000 äppelträd. Äpplena fraktades med ångbåt till Göteborg.

För sitt frukostbord valde han en mycket vacker plats högt över älven för att kunna se ut över landskapet. Inget skymde då hans utsikt. Och solstrålarna nådde honom här, när solen gick upp över berget på andra sidan älven.
Granarna har stamkvistats för att man ska kunna se lite av vad Sörensens såg. En bit av grenarna finns kvar för att inte röta ska gå in i stammen.

Vatten och kvarnstenar är mer beständiga än grön vegetation. Det har du sett längs din väg.

Se upp! Här går det ner.
Stigen går nu över plankbro med repräcke. Är vattenflödet litet är det möjligt att följa vägen rakt fram och vada över älven.
Älven börjar här meandrarna sin väg mot havet. Den eroderar de lösa stränderna och flyttar på det sätter sin fåra. Där bäcken från Träbeneberget når Sjörits har älven ändrat sin fåra. Tvisteholmen hamnade på andra sidan älven. Att detta vållat dispyter mellan gårdarna Kasen och St. Sjörits kan man förstå av namnet.

När grundvattnet är högt inträffar det lätt skred. Rinnande vatten bildar raviner. Så förändras älvfåran ständigt. Jorden är fosforrik och bidrar till näringsflödet.    
Men vid Sörensens frukostbord kan vi fortfarande slå oss mer för en paus.

Älven förändras


Längre ner har Sjörits älv långsamt meandrat över Bottnaslätten. Här är den mer en bergsälv, som porlat runt stenarna. Bron över älven har rostat sönder och  på fundamenten kan man se vilken kraft älven kan ha.  

Alarna står ofta med rötterna i vattnet. På rottrådarna finns knölar med bakterier, som kan fixera luftens kväve. Alen får på det sätter all den näring den behöver. Den har t. o. m. råd att slösa med näring, eftersom den fäller gröna löv på hösten. Detta är anledningen till att alkärren tillhör våra mest näringsrika miljöer med många rara växter.

Hänglavarna på trädens grenar berättar om gamla träd i ostörd omgivning och ren luft. Dessa lavar finns på träd som nästan slutat växa. De tål inte luftföroreningar.

Här på grusbottnarna kan man på hösten se lekande havsöring. Även hägrarna vet, att har finns det fisk.

Talusbranten


Till höger om vägen finns en kägla av nedrasande stenar och block, ett stenskrammel. De har genom frostsprängning i en sprickig bergart lossnat från berget. Det är en talus.
De största blocken har med sin tyngd rullat längst väg och ligger nederst i branten. De mindre och lättare ligger högre upp.
Geologin på Tungenäset skiljer sig från områdena på andra sidan Färlevfjorden och även på andra sidan Saltkällefjorden.

Geologin
Västerut består berggrunden av Bohusgranit, 900 miljoner år gammal. Österut är bergen av glimmergnejser, c:a 1 700 miljoner år gamla. Här på Tungenäset är det ådergnejser och omvandlade (metamorfa) graniter med åldrar omkring 1 500 miljoner år .

Inlandsisen försvann från mellersta Bohuslän för 12 000 år sedan. Havet har som mest stått 150 meter över nuvarande havsyta. Det innebär i genomsnitt en landhöjning på 20 cm/ 100 år.

Kvarnvägen


Den här backen är byggd för transporter. Den stöttas mot ravinen av åldriga lövträd. Vad har vägen använts till?
Vill man pröva en klättring, kan man här gå ner till bäcken. Det är en brant och hal klättring. Titta efter spår av en väg. Gå sedan längs bäcken till forsen. Nedanför forsen ser man kanske ett par stora kvarnstenar. Om man inte vill klättra kan man de dem från vägen, där den passerar forsen.
 
Hämtade Sörensen sitt frukostbord här?
Vi svävar dock i okunnighet om var kvarnen låg.
Dåtidens energi utgjordes enbart av djurs och människors muskelkraft samt solenergi i form av ved, vind, vatten, foder och mat.

Korsvägen


Här gick den stora genomfartsvägen från Torreby till Väntorp och vidare mot sockenkyrkan i Foss.
Vägar och stigar i skogarna glöms bort och likaså alla de små gårdarna och torpen.
Naturen minns ännu generationer av odlare och husdjur. Den berättar om deras möda med nyttjandet av minsta jordbit, deras stenmurar och djur samt deras respekt för kungens ekar.

 
Tack vare det gamla bondelandet kan vi idag njuta av Bohusläns randlövsmosaiker, inägor, stubbar med det växlande djurliv, som bebor varje nisch. Detta är vårt västsvenska kultur- och naturarv, väl värt att bevara och öka kunskapen om och förståelsen för.

Nu följer du vägen till höger. Den för dig förbi Väsbys åkrar och du når så småningom asfaltvägen till Torreby.
 

Bokskogen


Denna skog planterades c:a 1920 på 0,2 hektar av Kornmarken. Lagen om skydd av ädellövskog gäller bestånd om minst 0,5 hektar . De grova bokarna skall stå kvar orörda för att främja landskapets lövinslag, Bokens följeslagare, som så länge utvecklats i skugga, har här en fredad plats, en artbank.

Vi kan bara spekulera om anledningen till att anlägga en bokskog här. Vad hade herr Sörensen i tankarna? Alla efterföljande ägare har planterat gran för god lönsamhet. Skall vi kanske omvärdera boken i växthuseffektens århundrade?   

Avslutningen på naturstigen


Tegelbruket.
Vid sidan av vägen ligger det röda och gula tegelstenar. Tegelbruket anlades på 1950-talet när Holger Areskog ägde Torreby. Leran fanns under matjordstäcket, som skalades av. Efter lertäkten har matjorden förts tillbaka. Tegelbruket upphörde år 2000.

Du kan se detta på din väg över den öppna slätten. Hela området har sänkts några meter och du ser tydligt i skogskanten att något skett. Denna gång är det inte inlandsisen, som förändrat landskapet. Det är den tekniska människan som med krafter från maskiner och dieselolja, storskaligt kan förändra ett landskap.
Uppe i backen kan du se lertäkten i skogen som nu är återställd.

 

Sidansvar: JanOlof Karlsson
Senast uppdaterad 2016-04-05

Allén Torreby. Foto Rune Andersson

Allén Torreby

© Munkedals kommun, 455 80 Munkedal | Besöksadress Centrumtorget 5, Munkedallänk till annan webbplats
Telefon 0524-180 00 |  Fax 0524-181 10 | E-post munkedal.kommun@munkedal.se | Organisationsnr 21 20 00-1330
Sidan uppdaterad 2016-04-05 | Om webbplatsen