Medeltid till 1900-tal

En vy högt uppifrån ett berg ut över en dalgång där en älv slingrar sig ner mot en sjö.

Jordbruket präglade landskapet

Vid medeltidens början ägde en kraftig befolkningstillväxt rum, men den medeltida bebyggelsen låg oftast som ensamgårdar. I de första bevarade registren över uppburen skatt från 1527-1530, framstår särskilt de norra delarna av Bohuslän som förnämliga kornodlingsdistrikt. Även boskapskötseln var tidigt betydelsefull.

 

Med anledning av bland annat digerdöden under 1300-1400-talen minskade befolkningen, men under 1700-1800-talen sköt befolkningssiffran åter i höjden vilket skapade en kraftig nyuppodlingsverksamhet vilken ledde till en nykolonisation av skogsbygderna.

Skogsbruk

Genom förbättrade flottningsmöjligheter på 1670-talet ökade skogens värde ytterligare. Den intensiva sågbruksindustrin från 1600-talet och framåt gav också en del inkomster i form av flottningspengar och körlöner. Under sågbrukens glansperiod från 1800-talet var körslor av plank och brädor från Torps och Brålands sågar till lastageplatserna vid Åtorp en lönande binäring för en del av bönderna i Foss socken.

 

Aldrig hade skogen i Bohuslän försvunnit i snabbare takt än under 1800-talets första hälft. Kynnefjäll, som lär ha varit kalhugget redan vid 1700-talet slut, beskrivs av Holmberg på 1840-talet som "fortfarande lika ödsligt och kallt (...) och visar på sin milsbreda rygg anblicken af den hemskaste öken". Redan 1855 inleddes återplantering av skog. Det skogsvårdande pionjärarbetet bedrevs av Hushållningssällskapet.

Land- och sjötransporter

Under förhistorisk tid var vattendragen de bekvämaste och viktigaste kommunikationslederna. Inte minst på vintrarna då isarna erbjöd goda transportmöjligheter. Tack vare Gullmarsfjorden och sjösystemen in i landet har därför området tidigt haft stor betydelse för transporter av olika slag. Även landtransporterna genom Bohuslän har i långa tider passerat genom trakten.

Vattnet som transportväg

Från och med medeltiden ökade handelns betydelse. En handelsplats med gamla anor är Saltkällan. Stora mängder timmer skeppades härifrån till danska storbyggen.

Råvaran - timret - fanns i riklig mängd i de stora skogarna i norr och öster.

 

När Bohuslän blev svenskt ville man leda den stora strömmen av exporttimmer från Halden till Saltkällan och som ett led i denna expansion inrättades en flottled på Örekilsälven och Saltkällan blev utskeppningshamn, på order av Karl IX.

 

År 1667, i samband med bildandet av Uddevalla Sågbruksintressenter, och som ersättning för stadens indragna stapelrättigheter, fick Uddevalla Saltkällan som enskild lastageplats och fick några år senare tillstånd att skeppa ut alla slags trävaror och ta in salt, spannmål och tobak.

 

År 1738 fick bönderna vid norska gränsen tillstånd att sälja ved till Norge och 1743 fick bönderna från gränsbygderna i Bohuslän och på Dal tillstånd att inhandla sitt salt och spannmål i Norge.

 

År 1846 kom förordningen om näringsfrihet, som tillät handel även utanför städerna. Försök att anpassa de gamla vattenlederna till modernt trafiksätt gjordes vid seklets början av det nybildade Bullarsjöns Ångbåtsaktiebolag. 1905 startade motorfartyget Bullaren med ett certifikat för 108 personer i reguljär trafik på södra Bullarsjön.

Gods- och persontransporter under 1900-talet

1903 stod järnvägen mellan Strömstad och Uddevalla klar och fyra år senare invigdes hela sträckningen genom Bohuslän.

Omkring 1915 fanns endast skjutsstationen i Svarteborg och gästgivargårdarna i Sörbo och Kviström kvar. I Svarteborgs socken blev de nya samhällena Dingle och Hällevadsholm två viktiga knutpunkter för vidare resande med hästskjuts mot kusten eller inlandet. Bebyggelsekoncentrationen kring Munkedals centrum kan i stort sett helt tillskrivas den betydelse som järnvägen fick under de första decennierna av 1900-talet. På 1920-talet utfördes en rad vägbyggen som nödhjälpsarbeten genom Arbetslöshetskommissionen. SJ fick uppdraget att leda arbetet med dessa så kallade AK-vägar för att sedan upprätta busslinjer där. Järnvägen blev pulsådern och bussarna dess förlängda arm vidare ut mot kusten och in i landet.

Kungsvägen

I den norska så kallade Gulatingslagen, delvis från vikingatid, finns bestämmelser om att vissa hävdvunna vägsträckningar måste röjas och underhållas. En mycket gammal vägsträckning är den så kallade Kungsvägen (Kongeveien), som förband Danmark och Norge landvägen genom Skåne, Halland och Bohuslän. Sträckningen genom nuvarande Munkedals kommun var i stort sett densamma som gamla E6:an (före invigningen av nya E6:an på 2000-talet).

Kviström

Området har varit en historiskt betydelsefull knutpunkt med gästgiveri och tingshus. På 1600-talet flyttades tingsplatsen från Foss till Kviström. Passet vid Kviström och bron över Örekilsälven har spelat en militärstrategiskt viktig roll i Bohuslän under 1600- och 1700-talen. Nuvarande Kviströmsbron är byggd i kallmurningsteknik med kvadersten i tre spann och är troligen uppförd under tidigt 1800-tal. Enligt 1649 års "Krögare- och gästgivareordning" skulle det finnas ett gästgiveri med två mils avstånd från varandra. Gästgiveriet vid Kviström är troligen ett av det äldsta i Bohuslän. Verksamhet har bedrivits sedan 1660-talet då Bohuslän blivit svenskt. Kviströms gästgiveri byggdes 1664. Den ursprungliga byggnaden finns inte längre kvar, utan 1686 byggdes ett nytt som står kvar än idag, om än tillbyggt och förändrat. Inte långt från Kviström låg Svarteborg och Åboland gästgiverier.

Röd (Torreby)

På sydsluttningen i den norra delen av dalen ligger den lilla byn Röd, som fram till 1950-talets början var en kommunikationspunkt med skjutsstation och gästgiveri. Under 1800-talet var Röd dessutom hamn för utskeppning av havre för export, bland annat till England. Före tillkomsten av järnvägen till Lysekil 1913, gick vägen till Lysekil över Röds färjeläge, varifrån de resande roddes över till Sämstads färjeläge och skjutsstation på Stångenäset. Den skyddade hamnen har utgjort en betydelsefull resurs för byn. Strandremsan, liksom de båda dammarna uppe vid den gamla byplatsen, utgör byallmänning. Av detta forna färjeläge återstår idag några kraftiga stenpirar ut i vattnet.

Senast uppdaterad:

Sidansvarig: Jan-Olof Karlsson