Munkedal i de isländska sagorna

Eystein upphunnen vid Foss kyrka 1154

Haraldsönernas tragiska saga

Den isländske historieberättaren Snorre Sturlasson berättar om mordet på den norske kungen Eystein Haraldsson den 21 augusti 1157 vid Foss kyrka. Detta var ett led i en långdragen strid mellan Harald Gilles söner, de så kallade Haraldssönerna Sigurd, Inge och Eystein. Sönerna var samkungar, det vill säga valda samtidigt att regera över Norge. Läs mer om Eysteins livsöde här nedan.

Foss kyrka

I isländska sagor heter platsen Fors eller Forskirkie och är nämnd flera gånger. Kyrkan var helgad åt Johannes Döparen. Just denna trakt har varit mycket viktig att behärska för dem som ville ha makten över det inre av Ranrike. Från Foss kunde man ha kontroll över landsvägen i nordsydlig riktning och sjöförbindelserna genom Gulmarsfjordens två djupa vikar.

Under 1800-talet kunde man se två stora tingshögar vid Foss kyrka. Här hölls under medeltiden lagmansting för Foss lagsaga som omfattade hela det gamla Viken, nuvarande Bohuslän. Ett fält nära kyrkan har kallats "Kongsängen", möjligen efter en kungsgård som legat här.

Slaget vid Färlev

På Dingleslätten, vid Bräcke står en minnesten på åkern. Den kan vara rest efter ett stort slag som ägde rum år 1134 vid Färlev som ligger strax söder om Bräcke. Under början av 1100-talet pågick en period av grymma strider, våld och intriger efter kung Sigurd Jorsalafars död 1130. Striderna började med att en irländsk äventyrare, Harald Gille, kom till Norge och uppgav sig vara bror till Sigurd Jorsalafar. Han bevisade sitt släktskap genom järnbörd, det vill säga att hålla ett hett järn i händerna utan att bli bränd. Tvärtemot vad han lovat Sigurd före dennes död lät Harald utropa sig till kung över halva Norge. Sigurds rättmätige son Magnus gjorde dock motstånd mot inkräktaren.

Den 9 augusti 1134 tågade Harald Gille med en här som han samlat vid Foss och slog läger vid Färlev vid Gullmarens norra innersta vik. Vid denna tidpunkt var vattenståndet högre än vad det är idag. Där överraskades han av Magnus som kom med 6000 man. Magnus anföll och framför hans här bars det heliga korset i silver. Harald trängdes ner mot stranden och måste ta till flykten då större delen av hans här blivit besegrad. Genom slaget blev Magnus kung över hela Norge. Detta var dock ändå bara början till fortsatta strider. Under senare tid när marken röjdes för åkermark påträffades åtskilliga högar som innehöll benrester. Harald Gille flydde nu till Danmark där han fick hjälp av sin fosterbroder, danske kungen Erik Edmund. Av honom fick han Halland i förläning och anlände till Kongahälla med en dansk här. Där lyckades han genom list och förläningar få folket på sin sida.

Uppmuntrad av framgången fortsatte Harald Gille genom Bohuslän där han dödade och plundrade kung Magnus vänner. När Harald kom till Bergen fängslade han kung Magnus som misshandlades genom att hans ögon stacks ut och kastrerades för att han inte skulle kunna få några arvingar. Därefter satte han Magnus i ett kloster i Trondheim. Magnus kallades sedan Magnus den Blinde.

Trots sin grymhet beskrivs Harald Gille som en levnadsglad och sällskaplig man, glad i dryckjom och kvinnor. Genom givmildhet och smidighet vann han anhängare. Men Harald blev i sin tur undanröjd av en ny tronarkrävare som kallades Sigurd Slembe (det vill säga den onde) eller Slembediakne, eftersom han en tid hade varit präst eller diakon. Även han uppgav att vara bror till Sigurd Jorsalafar. Han mördade Harald Gille i Bergen 1136 där denne överraskades hos sin frilla. Sigurd Slembes planer på kungatroner korsades då Harald Gilles två minderåriga söner Inge och Sigurd utropades till samkungar. Sigurd Slembe befriade då i stället Magnus Blinde ur klostret och stödde hans sak mot bröderna.

Rest gravsten efter slaget? Dingle slätten

Slaget vid Krokaskog och Holmen Grå

Nu såg svenskarna sin chans. Från Västergötland kom den mäktige folkungen Carl Sunesson med en här för att ta Bohuslän. Ett slag stod vid Krokaskog (troligen Krokstad) där det finns en muntlig tradition om ett slag mellan svenskar och norrmän. De länsherrar som stödde de små kungabarnen besegrade västgötarna här år 1137.

Vid Holmen Grå, nordväst om Strömstad stod nästa slag till sjöss 1139. Sigurd Slembe och Magnus Blinde kom med en dansk flotta på 30 segel. Men de möttes av kungabarnens flotta på 20 välutrustade skepp. Den blinde kung Magnus låg i sin säng i skeppsrummet och avvaktade stridens gång. När man såg att hans flotta förlorade försökte en tjänare ta honom i famnen och rädda honom över till ett obesegrat skepp men de blev båda nedhuggna.

Sigurd Slembe försökte rädda sig simmande med skölden över huvudet men en av hans män räddade sitt eget liv genom att peka ut den röda skölden som dolde Sigurd som dolde sig under vatten. Han dödas på det grymmaste sätt men visade övernaturlig styrka genom att hela tiden prata "som om han suttit vid ölkruset". Innan han dog sjöng han igenom en tredjedel av Psaltaren. En präst försökte begrava honom vid en närbelägen kyrka, kanske Skee kyrka, men prästen bötfälldes och liket rösades. Det fördes slutligen till Aalborg.

Förstora bilden

Eystein från Skottland

Efter slaget vid Holmen Grå var Harald Gilles två små söner, Inge och Sigurd samkungar i Norge. Så länge de var barn rådde god fred i landet och deras gamla rådgivare styrde. Men efter sex år hämtades en oäkta son till Harald till Norge från Skottland och tillsammans med honom hans mor, en irländsk kvinna som hette Bjadök. Denne son, Eystein, hade Harald Gille på dödsbädden erkänt som sin och utropades till att dela Norge med hans halvbröder 1142.

Men Eystein var äldre och hade en egen hird, vilket även de yngre bröderna hade när de blev vuxna. Eystein höll mest till i Östra Viken, det vill säga Bohuslän, fastän den landsändan egentligen var Inges. Bönderna på Hisingen och Romelanda gjorde uppror mot Eystein, men han slog dem i en blodig strid vid Leikberg, osäkert var platsen är. Eystein härjade därefter på Hisingen där han brände byar och tvingade bönderna att ge honom vad de ägde i böter. Bytet använde han till att utrusta en flotta och for till England. Där underkuvade han Orkneyöarna och härjade från skotska kusten ned till London.

Det dröjde inte länge förrän bröderna var i fejd med varandra. Sigurd som kallades Sigurd Munn utvecklades till en våldsman, "ofridsam i allt redan under uppväxtåren" och Eystein, fast han var känd för att vara mer rättvis än Sigurd, kallades "hagalen och snål".

Sigurd och Eystein sökte till en början stöd hos varandra mot Inge. De båda hade fått med sig allmogen som var i opposition mot kyrkan. Bakom Inge stod stormännen som gjorde som de ville med honom eftersom han var svag till kroppen.

Inge kallades "Krokrygg" eller "Krokbak" på grund av att han var puckelryggig. "Men han var det fagraste man till ansiktet med gyllene och rätt tunt hår, mycket krusigt. Han var liten till växten och kunde med möda gå ostödd, då hans ena ben var förkrympt och han hade puckel i axlar och bringa" skriver Snorre. Snart kom istället Eystein och Inge överens om att beröva Sigurd kungavärdigheten. De stämde möte i Bergen. Där dräptes Sigurd sommaren 1155 av Inges män med stormannen Gregorius Dagson i spetsen. Eystein fann för gott att återvända till Viken då han säkert inte litade på Inge. Denne begav sig till Tröndelag för att stärka sin ställning.

Två år efter Sigurds fall låg Inge Krokrygg och Eystein i fiendeskap. De drog ihop sina flottor mot varandra vid Sunnhordaland på Norges västkust, söder om Bergen. Inge hade 80 skepp och Eystein 45. Då det närmade sig drabbning övergavs Eystein av större delen av sina män som i hemlighet rodde över till Inge. Eystein gav då upp, förstörde allt han inte kunde ta med sig och lät den största draken ligga, tung som den var att ro.

Åter samlade Eystein ihop män, 1200 stycken, i norra Bohuslän men när han fick se kung Inges flotta förlorade de modet och sprang till skogs var och en åt sitt håll. Eystein orkade inte följa efter, stor och tung som han var utan blev ensam med endast en man i följe. Detta var i närheten av Gullmarsfjorden. Eystein och hans följe flydde till skogs men Inge hade sett vilket håll de gått och skickade några män med Simon Skalp som ledare att leta upp Eystein. Simon var svåger och forne hirdman. Denne hade fått i uppdrag att döda. När Eystein väl var funnen bad han att få besöka mässan i Foss kyrka.

Efteråt väntade Simon och hans män på honom och blev förd till ett berg söder bakom kyrkan. Eystein bad om att få bli huggen i kors mellan skuldrorna till minne av Kristi kors. Legenden gör gällande att där hans blod rann ner på jorden sprang en källa upp, som kallades Helga Korskällan, kallad så efter korshuggningen.

En annan källa rann upp, där kungens lik stod före gravsättningen. Denna källa kallas Skårkällan och den finns fortfarande likadan som Snorre beskrev den, i backen sydväst om kyrkan. Gravsättningen skedde inne i Foss kyrka.

Kungens öde och i synnerhet det sätt han mötte döden på tycks ha gjort ett outplånligt intryck på allmogen. Man visste mycket snart att berätta om oförklarliga händelser som man knöt till den döde kungen. Underverk skedde när man bad vid hans grav inne i kyrkan. Kungen uppfattades som oskyldigt dömd och han kom tidigt att betraktas som helig - den helige Eystein eller Sankt Eystein.

Korskällan och Skårkällan

Ända fram till 1800-talet lär man ha offrat vid källorna för att få bot för sjukdomar. Korskällan eller Sankt Eysteins källa har ända till senaste tid varit synlig under Galgeberget. Den fanns kvar till 1950-talet. Över Korskällan finns nu en vårdcentral som på sätt och vis är en fortsättning av källans traditioner.

Efter mordet på Eystein

Inge Krokrygg var nu ensam kvar av bröderna. Han satte den mäktige Gregorius Dagson* till befälhavare på Kongahälla. Där fick Inge och Gregorius utkämpa hårda strider mot Håkon Härdabreds flotta. Håkon var en tioårig son till Sigurd. Men han blev besegrad och flydde mot Dalsland. På Sörbo i Hedekas undkom Håkon en mordbrand och hämnades genom att bränna inne Gregorius svåger Halldor på gården Vettland.

Gregorius i Foss

Då Gregorius fick höra detta dåd kom han med en bondehär
till Foss kyrka trettondagen 1161 där han visste att Håkons folk låg. Gregorius uppträdde med en egen hird på 100 man och brukade vara klädd i guldhjälm. Håkons här hade dock dragit sig tillbaka på andra sidan Örekilsälven vid Kviström och Sörbygden och skulle därifrån tåga mot Kongahälla. Gregorius hann upp dem vid Uddevalla där han dukade under i striden och med honom föll kung Inges mäktigaste stöd. Kort därefter dödades också Inge av brorsonen Håkon vid Oslo 1161.

Så hade skotten Harald Gilles tre söner förgjort varandra.

(Textens grund är skriven av Inger Rudberg, artikel i Bohusläningen
publicerad 6/9 1988)

* Vårdcentralen Dagson i Uddevalla bär namnet efter Gregorius Dagson