På 1860-talet avtog lönsamheten med att bedriva järnindustri i
Munkedal. Nya och effektivare framställningsmetoder på andra
orter gjorde att verksamheten upphörde. Det var en svår tid i
Munkedal. De som varit anställda på bruket blev arbetslösa, men efter några år blev det bättre tider när Munkedals pappersbruk startade 1871. Många av dem som hade
förlorat jobbet fick börja arbeta på det nya bruket istället. På 1880-talet hade Munkedals pappersbruk 200 personer anställda och 1920-talet hade antalet stigit till det dubbla. Bruket skapade grunden till Munkedals samhälle
och är fortfarande den viktigaste industrin i kommunen. Samhället är präglat av bebyggelsen somuppkommit omkring gamla och ”nya” bruket så som bostäder åt arbetarna och tjänstemännen, Folkets Park, Folkets Hus, idrottsplatsen och Munkedals kapell.

Gator som inte nu längre innehar samma betydelse har
kvar namn som berättar om gamla brukets storhetstid såsom
Gjuteribacken, Färgarevägen och Smedjevägen

Borgmästarbruket och Bråland

På 1720-talet fanns från Kärnsjöns södra utlopp och nedåt omkring 32 sågverk. Ett av dem var Borgmästarbruket, vars synliga rester som minner om en 250 år lång industriepok fortfarande finns kvar. Författaren Johan Oedman som var här under 1700-talet skrev om Borgmästarbruket:
”Uddevaldsboerne, the rijkaste och mäktigaste Köpmännen, som äro ägare af the sågor, til största delen här stående gjordt stor kostnad på wackra hus hela älwfen ned till Salt-kiällan”.

Det var full rörelse här under Borgmästarbruksepokens blomstrande tid. På 1830-talet bodde det ca 130 människor här som arbetade med näringen kring älven. Minnen efter de människorna finns fortfarande kvar. Längs med Kärnsjöns två södra vikar finns lämningar efter cirka 16 torp och stugor. De som bodde där arbetade på gårdarna runt Torps herrgård och bruk. Vid sidan av borgmästarbruksruinerna finns också
resterna efter sågverksarbetarnas bostäder.På 1920-talet började avvecklingen av bruksrörelsen på Torp. Många av
dem som arbetade på sågverket fick arbete på pappersbruket i Munkedal. Under en vårflod 1951 spolades de sista resterna av dammen och bron vid Borgmästarbruket bort och bruket lämnades att förfalla.

*Mellan Torp och Bråland vid Örekilsälven finns Kung Carl XI:s sigill inhugget i berget och årtalet 1688.

Flottning

Flottninghistoria

1603 fick Uddevalla tillstånd från kung Kristian IV att exportera trävaror även från Sverige. Bohuslän tillhörde Norge ända fram till freden i Roskilde 1658.
Redan under 1600-talets första hälft fanns en rad sågar utmed älven vilka drevs av vattenkraft. En del av dem hade vatten nog för drift under vår och höst, så kallade flomsågar, medan andra kunde köras året runt, så kallade årgångssågar.

Uddevalla sågbruksbolag fick 1672 privileium för trähandeln med Dalsland. Skogarna där bestod till stor del av grova mast- och blockträd och det var hård konkurrens om denna råvara. Betydelsen av av denna råvara föranledde att landshövdingarna Schönleben och von Vicken år 1685 befalldes att rensa upp Örekilsälven och andra lämpliga vattendrag. Arbetena skulle urföras av allmogen, men på kronans bekostnad. Regeringen avsatte 5 000 daler silvermynt och anmodade lantmätaren Fredrik Sixtus att leda arbetet.
En viktig orsak till denna åtgärd var att regeringen ville hindra att det värdefulla virket skulle försvinna till Norge.
Intressenterna i Uddevalla sågbrukskoncern hade år 1698 24 sågkvarnar i Örekilsälven och Valboån. 100 år senare hade antalet sågar ökat till 32.

Örekilsälven och Munkedalsälven lär vara en av Sveriges äldsta utbyggda flottleder och flottningen fortsatte in i modern tid. Så sent som 1948 flottades 90 000 kubikmeter pappersved i Örekilsälven. Flottningen avslutades i Munkedalsälven 1966 då bruket ålades förbättrad rening av pappersmassa produktionen efter för mycket utsläpp i Gullmarsfjorden. Sedan dess köps pappersmassan in. Idag håller bruket hög miljöprofil.

Från sågarna utmed älven flottades det sågade virket vidare mot havet där fullriggarna låg ankrade vid den så kallade Munkedals hamn i väntan på last. Mycket timmer kom från Nordmarks härad och en del härader i Värmland och exporterades främst till Frankrike. Särskilt eftertraktat var detta virke i Loire-distriktet.

Källa: Yngve Rollof, Sveriges Inre vattenvägar del 3, 1979