Järnålder i Svarteborg
Medaljongen "Sisu-Ganduz"
Långhögen, Gandalf och den inre farleden
Omkring år 1900 hittades ett unikt föremål i en nästan bortplöjd grav. I jorden fann man keramik-skärvor, brända ben och en guldmedaljong från sent 300-tal eller tidigt 400-tal, d.v.s. i övergången mellan romersk järnålder och folkvandringstid. Medaljongen var ett försök att imitera ett romerskt triumfmynt/medaljong.
Det unika med Svarteborgsmedaljongen är att den innehåller ett egennamn och skrivet i runor och visar en person som kan namngivas från en förhistorisk grav – den enda i Norden vilket är unikt. Namnet Sisu-Ganduz och är skrivet med runor Ganduz betyder magiker, trollkarl. Förleden Sisu betyder hemlig trollsång. Författaren Tolkien använde namnet Gandalf i trilogin ”Sagan om ringen”.
Att någon i Svarteborg på 3 - 400-talet låtit avbilda sig, i guld, som en romersk kejsare säger något om mannen ifråga. En man med stora resurser, någon som varit i nära kontakt med romarriket, någon som har haft makt, rikedom och prestige. Sisu-Ganduz - kung/hövding i Ranrike bodde i den svarta borgen (där kyrkan är belägen idag) som helt behärskade handelsleden som via Färlevfjorden, Dingleslätten, Aspen, Bullaresjöarna nådde upp till Idefjorden - ”den inre farleden” .
Den inre farleden
Under tidig järnålder då havet stod ca 10 m högre än idag, fanns en vattenled som gick via
Färlevfjorden, över Dingleslätten, och även via Bärfendal, till sjön Aspen och därifrån via Bullaresjöarna upp till Idefjorden. En inre vattenled där Köpestad var handelsplatsen. Svarteborg, var
någon form av befästning, har legat som ett strategiskt lås och kunnat kontrollera sjöfarten och handeln längs denna ”inre led”.
Karta över inre farleden
Stenehed, Hällevadsholm
Steneheds stenrad
Vid gravfältet Stenehed i Munkedals kommun ligger en av landets märkligaste fornlämningar. Omkring en kilometer sydväst om samhället Hällevadsholm intill ett storslaget järnåldersgravfält med högar, stensättningar, resta stenar, en skeppssättning och en domarring står nio bautastenar resta på en lång rad. Stenarna som ursprungligen varit elva eller tolv till antalet, ökar jämt i storlek/höjd från 1,4 meter i norr till 3,3 meter i söder.
Det som gör bautastenarna på Stenehed speciella är hur de har placerats. De står i en lång, något krökt rad där stenarna blir högre och högre i riktning från norr mot söder. Docenten i astronomi Curt Roslund ledde 1980 en undersökning av stenarnas placering i förhållande till solens upp- och nedgång vid sommar och vinter- solståndet. Han kom fram till att stenraden kan ha byggts som en slags astronomisk kalender. Den kan ha använts på ungefär samma sätt som de kända stencirklarna vid Stonehenge i England.
Om man tittar i stenradens riktning kan man vid sommarsolståndet se solen gå ner över Kleveberget cirka två kilometer bort. Kanske har bronsåldersröset där använts som riktmärke. Någon exakt datering av stenraden finns tyvärr inte, eftersom inga arkeologiska utgrävningar har gjorts. Men gravfält av den här typen brukar oftast dateras till omkring år 400-600.
Sväng av väg 911 in på Gamla vägen. Efter cirka 200 meter - sväng vänster in på Stenehedsvägen. Kör cirka 400 meter, där finns en P-plats.
Kung Rane och drottningen på Hud
Drottningen hade blivit imponerad av den modige kung Rane och ville gärna gifta sig med honom. Kung Rane tackade först ja, men när drottningen och hennes bröllopsfölje kom till Raneborg hade han ångrat sig. Istället för att förbereda bröllopet hade han ridit ut på jakt.
Drottning Hud blev så arg över sveket att hon lät storma och bränna ner hans borg. När hon red bort ifrån de svarta rykande ruinerna ska hon ha sagt:
"Hittills har du kallats Raneborg men hädanefter skall du heta Svarteborg". Kung Rane, som på långt håll sett lågorna från sin brinnande borg, förföljde raskt den flyende drottningen och hämnades genom att låta mörda både henne och hennes följe.
Detta skedde enligt sägnen just på den plats som nu heter Stenehed. Stenraden sägs sedan ha rests till minne av de dödade personerna. Inga arkeologiska utgrävningar har gjorts på själva gravfältet och därför kan vi inte veta säkert vad som gömmer sig under marken.
Senast uppdaterad:
Sidansvarig: Jan-Olof Karlsson
